Blod, kött och döda som väcks till liv — den nekropolitiska ryska popmusiken
The simplest Surrealist act consists of dashing down the street, pistol in hand, and firing blindly, as fast as you can pull the trigger, into the crowd.
André Breton, 1925
Shortparis, indieband bestående av ikoniska ryska musiker i Sankt Petersburg, publicerade en ny musikvideo den 1 maj i år med titeln: Говорит Москва (Moskva anropar). Videoklippet är mycket uppskattat av publiken, den har 433 484 visningar, 37 327 gilla markeringar och 2400 kommentarer. Внимание, говорит Москва! Uppmärksamhet, Moskva meddelar! — alltid med samma skrämmande ton, var den officiella uppropen som inledde nyheterna från kommunistpartiet och dess ledare under hela sovjettiden när viktig information förmedlades till folket på radio eller senare på teve. Den mörka rösten, tillhörande Juri Levitan, kände alla sovjetmedborgare till. Moskva hade järngrepp över halva Europa och Centralasien. Allt bra kom från Moskva och allt annat skulle först godkännas av Moskva. Att höra vad som meddelades och agera rätt var livsviktigt. Även mindre fel kunde leda till fånglägren eller arkebusering, oftast straffades inte en enskild individ, det påverkade hela familjer, inte sällan även släkten och vänner.
Berlinmurens nedmontering och därefter Sovjetunionens sönderfall — det som Rysslands president, Vladimir Putin, kallar den största geopolitiska katastrofen på 1900-talet — släppte fri en rad länder som aldrig hade önskat sig en så nära relation med den stora och aggressiva grannen. Idag är Kreml på väg att ta tillbaka det som också de flesta vanliga ryssar och statseliten tror med all rätt tillhör dem. Medan journalistiska och politiska oppositionens alla former och yttringar trycks ner av den auktoritära regimens underrättelse och polisverksamhet, kör de statsstyrda medierna hårt för att sälja in den officiella chauvinistiska-nationalistiska agendan. Den som inte vill böja sig måste fly eller dö. Krimsannektering året 2014 gav Putin folkets kärlek och ett utbrett väljarstöd som dagens politiker i demokratiska länder nästan aldrig får uppleva. Det kommer Vladimir Vladimirovitj inte att glömma bort nu när nya val står för dörren och ekonomin faller, det finns ytterst få andra alternativ att öka sin popularitet. Och det logiska alternativet — att lämna posten — finns inte på kartan.
Nikolaj Komjagin i musikvideon av Shortparis som börjar med det ovannämnda André Breton citatet.
Helgen mellan den första och nionde maj är den största årliga händelsen i Ryssland. Hela landet firar segerdagen, dagen när Ryssland — inte allierade (!) — vann andra världskriget och “ännu en gång räddade hela Europa med enorma uppoffringar och miljontals döda”. Ryssar är de utvalda hjältar som befriade världen från nazismens onda makt. Att den ryska kommunistpartiets årtionden av terror och förtryck som följde krävde tiotals miljoners människoliv, glöms aldrig i de ockuperade länderna. Men i Ryssland firar man stort än idag och vad som kan kännas mest chockerande, de hyllar Stalin som den geniala generalen — det var ju under Stalins ledning “Den Heliga Ryssland” vann. På youtube kan man även idag lyssna hur segern utropades den 9 maj 1945: Внимание, говорит Москва!
I år kom bara en östlig granne till Moskva för att tillsammans med Putin fira segerdagen den 9 maj på Röda torget. Det har blivit mindre och mindre gäster varje år som åker till Moskva på grund av Kremls våldsamma agerande och propagandakrig inom sina egna gränser och i andra länder. Samtidigt frodas retoriken om hotet från väst och den upptrappade krigsstämningen hörs i varje offentliga tal som hölls i Ryssland. Historien skrivs om. Det är Putin själv som är den främsta historikern, och Moskva meddelar: Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Ryssland och Nazi-Tyskland är ett påhitt av den ryskfientliga ligan i väst, det var faktiskt Polen som startade kriget. De Baltiska länderna var aldrig ockuperade, de anslöt sig frivilligt till “Sovjetunionens fredliga gemenskap” osv.
På bilden: Den ryska serien Внимание, говорит Москва! (2005).
Surrealistiska bilder
Om och om igen tittar jag på Shortparis senaste låt och har svårt att förstå vad budskapet är. Efter att man har citerat fransk surrealism och Breton blandar man fritt in bolsjevikernas revolution, stora maskiner, legionärer, röda fanor, religiösa motiv, självmord, militära gay-dansare och terrordåd. Att publicera blandningen den 1 maj — arbetarrörelsens stora dag — och inför segerdagen den 9 maj, lämnar åskådaren med många olika tolkningsmöjligheter. Uppmanar musiken ryssar att ta till vapen och stå upp mot väst? Ryssland står ensam mot alla och folket måste agera, nu! Militärmarsch i grupp och skrik — säg Moskva, vad ska jag göra! Говори мне! Контратака! Motattack!
Marco Biasoli som intresserar sig för indiemusik i Ryssland, beskriver 2020 hur den annars engelsk-sjungande indiescenen har efter Pussy Riot rättegången 2012 och ännu mer efter Krimkriget 2014 övergett engelskan och börjat sjunga på ryska. “If Pussy Riot ´cracked´ the ideal world of the Anglophone Wave, the outbreak of the Ukrainian conflict and its consequences eventually destroyed it,” skriver han. Levadas undersökningar visar att året 2017 trodde 64% av den ryska befolkningen att ryssar är ett mäktigt folk med ett särskilt uppdrag i världshistorien. Biasoli beskriver hur de stora musiktidskrifter, festivaler och journalister har vänt ryggen till dem som inte vill överge engelskan. Shortparis är i alla fall med på tåget. Nikolaj Komjagin, ledare i Shortparis, berättar i mars 2020:
We want to sing about Russia… There´s an entire generation, between 16 and 35 that feels more autonomous, and I say this with a certain pride… Especially in culture, we are independent, self-sufficient. The awareness of our national identity, our traditions, is being expressed in music. We look less at the West, we take less from the West.
En bild från musikvideon av Shortparis
Ryssland har egna traditioner och sin egen kultur, de behöver inga andra, de behöver inget från väst, säger musikern helt i linje med Putins anda. Och ändå citerar han den franska surrealisten? Året innan, i november 2019, gav Shortparis ut skivan “Как закалялась сталь” i översättningen “Hur stålet härdades”. Här utgår de ifrån en av sovjettidens allra största romaner med samma titel skriven av Nikolaj Ostrovskij (1904–1936, finns översatt till svenskan). I musikvideon visas militärövningen där en blyg ung kille tappar fattningen och börjar döda alla som kommer honom nära efter att hans första våldsdåd hyllas av medsoldater. Till slut begår han självmord som en japansk samurai, man ser mycket blod och grovt våld. Här är det tydligt att Shortparis inte godkänner det militära våldet i sitt hemland, åtminstone inte inom Rysslands egen arme. Men frågan kring självmordet kvarstår. Varför väljer en samtida ung rysk man en traditionell japansk krigardöd?
På den tiden hade Shortparis med sina rakade huvud och det utbytta språket redan fått många stora musikpriser och tagit över de flesta festivalscener i Ryssland. Tidningen “Moscow Times” skriver:
Shortparis turned from a relatively obscure indie rock band with a cult following into a major phenomenon this year. They featured as a headliner at every other festivals in 2019, easily packed the largest venues in Moscow and St. Petersburg, and organized provocative performances with political undertones…
Aiza Anohina återskapar andra världskriget i projektet #МесяцМай 2017.
Maksim Hanukai publicerade nyligen en analys av det han efter Derrida kallar “spectral performance”. Enligt Hanukai har det historiska skådespelet där någon återskapar bilder eller scener från andra världskriget eller andra historiska händelser, blivit vardag i Ryssland och finns i alla möjliga platser. Han beskriver #МесяцМай (majmånadens) projektet från 2017 där många kända personer hade låtit sig fotograferas och filmas i scener från andra världskriget. Som resultat ställdes stora #МесяцМай afficher ut i det offentliga rummet mitt i Moskva, på segerdagen gav den ryska superstjärnan Julia Parshoota ut sin musikvideo.
In a nation where present-day conflicts are often also conflicts over history — the way it should be (re)interpreted, (re)presented, and now, (re)enacted — the past is never an innocent pastime.
Vilka bestämmer över den ryska historieskrivningen? Vem skapar de nya stora berättelser?
Det odödliga regementet på segerdagen i Vladivostok, 2016
Även de döda väcks till liv för att hylla Putin
Parallellt med toppledare från andra länder försvinner även Rysslands egna veteraner från Röda torgets årliga firande — det är ju 76 år sedan kriget slutade och genomsnittsåldern i Ryssland är inte så hög. Bland de levande deltagarna marscherar nu de döda när firande unga människor håller upp affischer med porträtt av de som stupat i kriget. Bland människor finns en del små barn som bär uniformer och bilder på soldater de aldrig sett. Det är Putins “odödliga regement”, ett mindre och ursprungligen folkligt initiativ kidnappat av Kreml. “The Regiment, I argue, testifies to the emergence of spectral practices that ask the living to act as surrogates for the dead, “ skriver Hanukai.
Odödliga regementet i Petersburg.
Med den aktionen har Rysslands ledare tagit makten över de dödas berättelser. Och i processen också skapat ett speciellt konstnärligt motstånd — ett parti som påstår sig förena alla döda och vill representera deras röster. Det är revolutionärt nekrointernationalt Parti av de Döda — grundat av ett konstnärligt kollektiv i Sankt Petersburg. Partiets så kallade “nekroprotester” har sedan 2017 tagit plats på kyrkogårdar, men även blandats samman med de som marscherar på första maj eller segerdagen. Rörelsens slogan “Frihet, jämlikhet och döden!” har spridit sig och finns nu även i några andra städer. Målet med protesterna är att synliggöra hur makten försöker ta över “the realm of the death”.
“Livet vann döden/ döden vann livet” protest den 1 maj 2021.
Hur långt är man beredd att gå utan att tappa sin själ?
När man följer nyheterna från Ryssland får man sällan något positivt att läsa eller höra. De fria medierna krymper, journalister och aktivister trakasseras systematiskt av statsmakten. Kreml bryr sig mer om de döda än de levande, säger ryssarna själva. Sedan förra sommaren har hela världen följt händelserna kring Aleksej Navalnijs förgiftning, och senare rättegången och hungerstrejken i fängelset. Det visar alla i Ryssland att opponera eller kritisera Putin är direkt livsfarligt. Senast förra veckan fick det största fria mediahuset Meduza, som egentligen har flytt Ryssland, stämpeln som “utländsk agent” och enligt den nya ryska lagen måste de framöver vid varje artikel publicera informationen om det.
Мы ждали знака
Ждали любого флага
Vi inväntade tecken
vilken som helst flagga
Det är tydligt att Shortparis med sin musik vill påverka politiken och hur historien ska tolkas i Ryssland. Deras politisk-historiska aktivism påminner mig om den sen-sovjetiska punkrörelsens sätt att kommunicera med publiken. Speciellt när de står live på scenen. Men istället för att försöka stå emot den nekropolitiska regimens tryck från Kreml, seglar de medvinds, ser ut som skinheads och skriver sina egna budskap mellan raderna, precis som man gjorde på sovjettiden. Samma ironiska dubbelheten finns även i det konstnärliga kollektivet “Partiet av de Döda”.
I den sista scenen i den korta filmen tar en av revolutionärerna ett liggande vapen och riktar det mot sina stolt stående kamrater. En efter en faller de lugnt ihop, utan varken panik eller motstånd. Den som håller i kameran börjar fort gå sin väg men hinner inte undan. Vi ser hur hen faller efter ett avlossat skott. Och sen är allt mörkt.
En till rysk berättelse som börjar med “Говорит Москва!” och avslutas med våld och död.
17-05-2021, i Biskops Arnö
Evelin Tamm
An Apple Tree 